Läser i svenska e24 om svårigheterna den spanska ekonomin står inför. Här i landet diskuteras naturligtvis ämnet flitigt på tidningarnas debattsidor och i TV. Först på senare tid har en del av inläggen berört den begränsning eurointrädet medförde i och med avskaffandet av räntevapnet. Ett Spanien som gick på ekonomiskt högvarv i början av 2000-talet behövde inte Centraleuropas låga stimulerande räntor utan hade sannolikt varit i en bättre sits idag om man (kunnat) följa motsatt ekonomisk politik. I en relativt ung demokrati (landet var ju diktatur under stora delar av 1900-talet) är också kortsiktiga politiska mål viktigare än de långsiktiga – att behålla makten blir målet, inte medlet – varför spanska politiker inte heller velat/kunnat/vågat använda återstående politiska verktyg (bankregleringar, skattereformer, etc). Valsegrar genom rasande kortsiktig tillväxt har varit mottot.
Precis som e24:s artikel diskuterar spanjorerna också den ”tröga” spanska arbetsmarknaden. I vanliga spanska företag är knappast facket en part att förhandla en uppsägning med och anställningsskyddet här är rent ekonomiskt; 45 dagar per arbetat år i avgångsvederlag vid uppsägning. Spanska företag tvekar inte att göra sig av med folk som inte passar. En mer inflytelserik faktor för den spanska arbetsmarknadens tröghet är då i mina ögon rent kulturell. Den för spanjoren så viktiga tillhörigheten till familj och region – att vårda sina rötter – gör att man flyttar hemifrån mycket senare än i andra europeiska länder, och när man väl flyttar hamnar man sällan långt hemifrån. Detta påverkar sannolikt den spanska arbetsmarknaden i högre utsträckning än 45 dagars avgångsvederlag.
Artikeln diskuterar vidare överutbudet på den spanska fastighetsmarknaden och att den spanska arbetslösheten kommer att leda till ytterligare prisfall. Här är värt att kommentera att den negativa prisutvecklingen bromsat in; fallet är inte lika dramatiskt nu som under 2008. Enligt marknadsledande värderingsföretaget TINSA:s senaste rapport (januari 2010) faller just nu priserna med 5,5% på tolvmånaders basis vilket är den minsta förändringen på 18 månader, och den ackumulerade nedgången för bostäder på Medelhavskusten (främst Costa Blanca och Costa del Sol) ligger på drygt 20%. Man ska hålla i minnet att denna statistik grundar sig på värderingar och inte avslut (för avslutade affärer är sannolikt motsvarande siffra 30% enligt vår bedömning), men samtidigt är det en viktig trendmarkör. Vidare måste vi hålla isär den spanska fastighetsmarknaden som helhet och marknaden längs Medelhavskusten. Kustmarknaden där de allra flesta läsare av denna blogg söker boende styrs i stor utsträckning av internationell (brittisk, tysk och skandinavisk) efterfrågan, och där har den spanska arbetslösheten mindre inverkan. Det handlar mer om hur respektive hemekonomi mår och vilken framtidstro dess invånare har, samt givetvis bankernas, såväl på hemmaplan som i Spanien, benägenhet att bevilja krediter.
Mot bakgrund av detta är jag positiv vad gäller den spanska kustmarknadens utveckling. Vi har 24 tunga månader bakom oss med fallande priser och bristande marknadsförtroende, men nu tror jag vi är på hemväg (som min fotbollstränare alltid sa ute på löprundan…). Även om bankernas krediter fortsatt är något begränsade verkar förtroendet ha återvänt bland våra svenska kunder. Våra internationella kollegor pratar också om att holländska, tyska och (faktiskt!) brittiska kunder rör sig på marknaden. Enligt Ministerio de Vivienda (ung. Bostadsministeriet) ökade (+4,1%) också antalet transaktioner under sista kvartalet 2009 för första gången sedan 2006. Här på Costa Blanca har vi inga spökstäder men väl en del halvtomma urbanisationer, och om inslagen trend håller i sig kommer de snart att fyllas!
